En liten skogsrunda

Gick ut ikväll och satte mej en stund på ett ställe och kikade efter

skogens djur. Efter en timme hade jag redan lessnat och började

smyga mej iväg för att gå en runda. Såg inte en rörelse den första

biten men så kom jag ut på några gärden då jag nåt litet i skarven

mellan två åkrar. En hare satt och klippte med öronen medans jag

sakta tog mej närmare.

Såklart blev den inte långvarig utan tog till benen.

Helt plötsligt var dom två och min närvaro glömdes bort 

för ett ögonblick. De lekte tafatt en kort stund innan de 

försvann in i den angränsande granskogen.

Jag fortsatte och hann väl inte gå mer än femtio meter när 

nåt i all hast korsade gärdet. På två röda nådde grävlingen

andra sidan, samtidigt som pekfingret hade låst sej i någon 

slags reumatisk böj över kamerans avtryckare..

Hade jag bara vart lite raskare i benen hade jag stått 

ungefär där grävlingen nu gick ock nosade i kanten. 

Jag försökte mej på att locka den närmare med 

muspip (har lyckats förr) men den lunkade bara 

oberörd ner för slänten och in i skogen.

När det stod klart att den inte skulle komma tillbaka ut 

från skogen igen, fortsatte jag och hade väl gått ytterligare 

femtio meter när jag fick syn på ett rådjur som gick på ett 

litet hygge. Det smet fort in i skogen, men.. där stod ett till. 

Råbocken hade absolut inte fattat att jag var i närheten.

Han fortsatte med sitt ända tills jag började röra mej bort, 

då gick han lugnt iväg för att leta upp sitt sällskap.

Jag fortsatte, det va fortfarande ett tag kvar innan mörkret 

skulle ta över. Gick där och tänkte att en älg nu mä så är 

det jackpot. Bestämde mej för att gå och kolla ett gryt och 

kanske få se nån mer grävling ikväll. Jag hann inte riktigt

ända fram till grytet.. För där stod det en älg!

Tog ett par bilder innan jag upptäckte att de var två i den

 kuperade terrängen. Jag stod rätt högt uppe på en backe 

och 35-40 meter nedanför mej stod älgkon och tuggade. 

Tyckte det var rena undret att kalven inte hade hört mej.

Ännu konstigare var det att älgkon som var närmare inte

hade uppmärksammat mej heller.

Det va ju helt ok för min del, jag parkerade mej 

där uppe på backen och njöt av de vackra djuren 

och fåglarnas kvällssång i den ljumma vårkvällen.

Kon va avslappnad och lade sej ner för att idissla.

och strax därpå närmade sej kalven som först gått

en bit bort från henne.

Jag satt där länge och kikade på dom, 

men tillslut fick kon se nån liten rörelse

 eller så nådde en svag vindpust hennes 

stora näsa. Hon reste på sej och började 

dra sej undan, kalven stod lite undrande 

kvar men anslöt snart. 

Det va en ren befrielse att kunna hosta ur 

sej lite då jag ä rätt rosslig i bröstet för tillfället. 

Trodde att det skulle ge älgarna ytterligare fart 

i bena men de rundade och gick tillbaka upp på 

en kulle. Och där stod dom kvar när jag gick...

Vägen hem ägnades åt himlen, denna sköna Majkväll.