Gick ut ikväll och satte mej en stund på ett ställe och kikade efter
skogens djur. Efter en timme hade jag redan lessnat och började
smyga mej iväg för att gå en runda. Såg inte en rörelse den första
biten men så kom jag ut på några gärden då jag nåt litet i skarven
mellan två åkrar. En hare satt och klippte med öronen medans jag
sakta tog mej närmare.
Såklart blev den inte långvarig utan tog till benen.
Helt plötsligt var dom två och min närvaro glömdes bort
för ett ögonblick. De lekte tafatt en kort stund innan de
försvann in i den angränsande granskogen.
Jag fortsatte och hann väl inte gå mer än femtio meter när
nåt i all hast korsade gärdet. På två röda nådde grävlingen
andra sidan, samtidigt som pekfingret hade låst sej i någon
slags reumatisk böj över kamerans avtryckare..
Hade jag bara vart lite raskare i benen hade jag stått
ungefär där grävlingen nu gick ock nosade i kanten.
Jag försökte mej på att locka den närmare med
muspip (har lyckats förr) men den lunkade bara
oberörd ner för slänten och in i skogen.
När det stod klart att den inte skulle komma tillbaka ut
från skogen igen, fortsatte jag och hade väl gått ytterligare
femtio meter när jag fick syn på ett rådjur som gick på ett
litet hygge. Det smet fort in i skogen, men.. där stod ett till.
Råbocken hade absolut inte fattat att jag var i närheten.
Han fortsatte med sitt ända tills jag började röra mej bort,
då gick han lugnt iväg för att leta upp sitt sällskap.
Jag fortsatte, det va fortfarande ett tag kvar innan mörkret
skulle ta över. Gick där och tänkte att en älg nu mä så är
det jackpot. Bestämde mej för att gå och kolla ett gryt och
kanske få se nån mer grävling ikväll. Jag hann inte riktigt
ända fram till grytet.. För där stod det en älg!
Tog ett par bilder innan jag upptäckte att de var två i den
kuperade terrängen. Jag stod rätt högt uppe på en backe
och 35-40 meter nedanför mej stod älgkon och tuggade.
Tyckte det var rena undret att kalven inte hade hört mej.
Ännu konstigare var det att älgkon som var närmare inte
hade uppmärksammat mej heller.
Det va ju helt ok för min del, jag parkerade mej
där uppe på backen och njöt av de vackra djuren
och fåglarnas kvällssång i den ljumma vårkvällen.
Kon va avslappnad och lade sej ner för att idissla.
och strax därpå närmade sej kalven som först gått
en bit bort från henne.
Jag satt där länge och kikade på dom,
men tillslut fick kon se nån liten rörelse
eller så nådde en svag vindpust hennes
stora näsa. Hon reste på sej och började
dra sej undan, kalven stod lite undrande
kvar men anslöt snart.
Det va en ren befrielse att kunna hosta ur
sej lite då jag ä rätt rosslig i bröstet för tillfället.
Trodde att det skulle ge älgarna ytterligare fart
i bena men de rundade och gick tillbaka upp på
en kulle. Och där stod dom kvar när jag gick...
Vägen hem ägnades åt himlen, denna sköna Majkväll.