Ett område i förändring, tallskogen är borta och kvar
finns ett ökenlandskap. Förr häckade här ormvråkar i
en talltopp men dom fick maka på sej för exploatering
och vinst. Nu när man passerar förbi förväntar man sej
nästan att få se en karavan liknande dom i Sahara.
Där det inte finns nåt att gräva ut står skogen än
så länge kvar, så som den såg ut förut.
Berta bryr sej inte om hur det ser ut där vi går,
bara man får springa och ha roligt så är allt väl.
När jag fortsatt ner i skogen passerar jag Svedån.
Vattenståndet är lågt än så länge och på en del
ställen kan man vada över.
Där vattenfåran är lite djupare speglar sej skogen
fint i vindens krusningar.
Ute i nästa ökenområde stöter jag upp en hare som
med långa språng försvinner upp över sandbackarna.
På hemväg markerar Berta att hon känner nåt inåt skogen.
Jag följer efter och får snart se en duvhök lyfta i ungskogen,
i klorna håller den sitt byte. Jag hinner inte se riktigt vad den
har fångat men lite längre in finns svaret, där marken täcks av
dun och svarta vingpennor, en kråka har fått stryka på foten.
Den enes död, den andres bröd..