Tog en sväng med bilen förbi Tidans mader, där hundratalet av
dessa befjädrade varelser hade sökt tillflykt från nattens faror.
Den långsträckta utsikten från vägen genom Kunglena.
Även om de senaste två vintrarna var okristligt långa, så är det inte utan att man väntar på, åtminstone lite snö som kan lysa upp tillvaron lite i de häringa lessamma mörkert. |
Undrar just om man får uppleva såna vintrar mer? Att pulsa ut med möda långt ut i den tysta skogen, slänga sej i snön och bara stirra upp i de stillsamma trätopparna, se granens vita mantel falla när tyngden blir grenanarna övermäktig och höra små fåglars stillsamma konversation med varandra medans de letar efter nästa lilla matbit. |
I Januari pulsade jag i, meter hög snö de ca tre kilometrarna som kallas "Ånarundan" här i Tidaholm, jobbigt var det.. men vackert! |
Ett istäcke har bildats utmed kanterna i bäverdammen, bävern är fortfarande aktiv och fyller på vinterförrådet från den halvt avgnagda asp han har väntat på att vinden ska fälla åt honom. |
Det är så gôtt & gå i skogen på kvällen mellan alla snötyngda granar. Lika härligt är det att gå efter att mörkret tagit över helt, när man bara kan se tack vare snön. |
Fotstegen styrdes på slingrande väg genom Hulebotrakten, förbi bebodda gårdar och torpargrunder från förr. |
tjäder ser man titt som tätt, oftast som så här, snabb reträtt mellan tallarna när den blivit störd. |
tunn, tunn is låg det på södra Englands sjön, solen belyste vitpudrade grenar i sjökanten medan de skugghöljda backarna gav en blånade bakgrund |
vägen tillbaka gick förbi Falks grav, man njöt riktigt av skogens lugn och att "lyssna på tystnaden" |